domingo, 24 de junio de 2018

Mi hermano boreal


Ya lo he contado antes. Llegué a Estocolmo, en Suecia, como pan que no se vende. 30 años, dos hijas, diez años dedicados a la lucha política y un régimen militar que me deseaba muerto o lejos. Elegí lejos.
Pero no es sobre eso que quiero contar hoy. Quiero contar que aquí, en el medio del frío, de un invierno largo, interminable, oscuro y áspero, encontré un hombre de mi edad, que no conocía absolutamente nada de la Argentina, más que el hecho de que un gobierno criminal perseguía a los luchadores populares, que jamás había oído hablar de Perón o el 17 de octubre, que militaba desde muy joven en el partido que entonces dirigía Olof Palme y anhelaba, para su extraño país, más o menos lo mismo que yo anhelaba para el mío.
El fue mi amigo Leif, me hizo descubrir los encantos de una región que sería mía todo el tiempo que durara mi exilio y que terminó, gracias a él, siendo mía para siempre. Me enseñó a recoger hongos cantareller en el bosque y a navegar en el Báltico. Me hizo descubrir las antiguas tradiciones que levantaban un enorme símbolo fálico, cada año, el 21 de junio, y bailaban alrededor de él, danzas y canciones que tenían cientos de años. Me reveló la belleza de celebrar el día más largo del año bailando sobre un muelle en uno de los miles de lagos que rodean la ciudad, comiendo arenque y bebiendo brännvin.
Con él, con Isabel, la madre de mis hijas y alguna amiga de Leif recorrimos París, visitamos el Louvre, caminamos por los jardines de Luxemburgo y nos emborrachamos con Côtes du Rhone. Compartimos muchas cosas Leif y yo. Él lo sabe y yo también.
Leif sabía que venía a Estocolmo, pero no había podido informarle con precisión cuando. Hoy a la mañana, salimos con Francilene a caminar por aquí, por Jakobsberg, donde viví la mayor parte de aquellos siete años de exilio y donde, con Jorge Coscia, filmamos Mirta de Liniers a Estambul. Le mostré a Fran dónde vivíamos, donde vivían las amigos que hoy nos alojan, los amigos de los que hemos estado hablando todos estos días. 
Llegamos hasta el centro comercial del pueblo. Han cambiado muchas cosas o, mejor dicho, quedan muy pocas cosas iguales a las de aquellos años. Sólo la farmacia, el reloj -que me convenció de que no era necesario el reloj pulsera- y la confitería Sans Rival permanecen inmunes al paso del tiempo. Caminamos un poco sin dirección fija, mirando comercios, comparando precios y decidimos volver a casa. Recorremos en sentido inverso el camino que habíamos hecho y en el mismo lugar donde viví siete años, casi a la puerta de mi antiguo departamento, me encuentro con Leif, un Leif más delgado, más achacado por los años y un reumatismo que se le despertó muy temprano, que me mira con una semisonrisa, sin terminar de conocerme:
– Djävlar, in i helvete, det är den djäveln Leif Hansson, grito en sueco, juntando toda la mayor cantidad de malas palabras que sé decir en ese idioma. Corro a abrazar a mi amigo, a mi hermano al que no veo desde el verano de 1996.
Leif se sorprende y, sueco como es, me dice, simplemente:
– Men det är du, Julio!, y lentamente toma conciencia de que acabamos de encontrarnos, por casualidad, en la calle Sånvägen, donde fuimos jóvenes, donde fuimos como hermanos, donde discutimos, nos peleamos, intentamos arreglar el mundo, fuimos muy tristes, amamos a hermosas mujeres y vivimos hasta marearnos.
Francilene, muerta de risa, miraba la escena de estos dos ancianos abrazándose y besándose y hablando al mismo tiempo, cada vez más convencida de que convive con un loco.
Pasamos la tarde juntos, Leif y yo. Mi querido Leif no es el que era. Obviamente tampoco lo soy yo. Pero aún hay en los ojos de Leif el brillo de su alegría por el encuentro, el recuerdo de aquellos años de dolor y de alegría, de fracaso y de enseñanza.
Yo he vuelto a encontrarme con Leif, mi amigo, mi hermano boreal. El mismísimo mundo puede ahora irse a la mierda, y yo me iría con él, feliz y con los ojos húmedos de nostalgia y cariño.
Jakobsberg, 24 de junio de 2018.


Leif, min boreala bror

Jag har redan berättat det förut. Jag kom till Stockholm, i Sverige, som bröd som inte säljs. 30 år gammal, två döttrar, tio år tillägnad den politiska kampen och en militärregim som ville ha mig död eller långt borta. Jag valde att vara långt borta.

Men det är inte det jag vill berätta om idag.

Jag vill berätta att jag här, mitt i kylan, under en lång, oändlig, mörk och hård vinter, hittade en man i min ålder, som absolut ingenting visste om Argentina -förutom det faktum att en kriminell regering förföljde folkkämparna-, en man som aldrig hört talas om Perón eller 17 oktober, som från mycket ung ålder varit medlem i partiet som då ledds av Olof Palme och ville, för sitt främmande land, mer eller mindre detsamma som jag ville för mitt.

Han blev min vän Leif, han fick mig att upptäcka charmen i ett område som skulle vara mitt så länge min exil varade, och som tills slut, tack vare honom, blev mitt för alltid. Han lärde mig hur man plockar kantareller i skogen och hur man seglar på Östersjön. Han fick mig att upptäcka de uråldriga traditioner som lyfte fram en enorm fallisk symbol, varje år, den 21 juni, och dansade runt den, danser och sånger som var hundratals år gamla. Han avslöjade för mig skönheten i att fira årets längsta dag genom att dansa på en brygga vid en av de tusentals sjöar som omger staden, äta sill och dricka brännvin.

Med honom, med Isabel, mamman till mina döttrar, och några av Leifs vänner, turistade vi i Paris, besökte Louvren, gick genom Luxemburgs trädgårdar och blev fulla på Côtes du Rhone. Vi delar många saker Leif och jag. Han vet det och jag också.

Leif visste att jag skulle komma till Stockholm, men jag hade inte kunnat berätta exakt när. I morse gick vi ut med Francilene på en promenad här, genom Jakobsberg, där jag bodde under de flesta av dessa sju år av exil och där vi, med Jorge Coscia, filmade Mirta de Liniers till Istanbul. Jag visade Fran var vi bodde, var vännerna som var värdar för oss bodde, vännerna vi har pratat om alla dessa år.

Vi anlände till förortens kommersiella centrum. Många saker har förändrats eller rättare sagt, det är väldigt få saker som är desamma som de var då. Bara apoteket, klockan -som övertygade mig om att armbandsuret inte var nödvändigt - och konditoriet Sans Rival förblir immuna mot tidens gång. Vi gick lite planlöst, tittade på butiker, jämförde priser och bestämde oss för att åka hem. Vi går åt motsatt håll den väg vi tagit och på samma plats där jag bodde i sju år, nästan vid dörren till min gamla lägenhet, möter jag Leif, en smalare Leif, mer försvagad av åren och en reumatism som vaknade upp väldigt tidigt, som tittar på mig med ett halvt leende, utan att känna igen mig:

– Djävlar, in i helvete, det är den djäveln Leif Hansson, skriker jag på svenska, sätter ihop alla de flesta dåliga ord jag kan säga på det språket. Jag springer för att krama min vän, min bror som jag inte sett sedan sommaren 1996.

Leif är förvånad och, svensk som han är, säger han helt enkelt:

– Men det är du, Julio!, och blir sakta medveten om att vi precis mötts, av en slump, på Sångvägen, där vi var unga, där vi gick som bröder, där vi bråkade, vi slogs, vi försökte fixa världen, vi var väldigt ledsna, vi älskade vackra kvinnor och vi levde tills vi blev yra.

Francilene, döende av skratt, tittade på scenen där dessa två gamla män kramades och kysstes och pratade på samma gång, mer och mer övertygad om att hon lever med en galning.

Vi tillbringade eftermiddagen tillsammans, Leif och jag.

Min käre Leif är inte vad han var. Det är uppenbarligen inte jag heller. Men det finns fortfarande i Leifs ögon ljuset av hans glädje vid mötet, minnet av dessa år av smärta och glädje, misslyckande och undervisning.

Jag har träffat Leif igen, min vän, min boreala bror. Själva världen kan nu gå åt helvete, och jag skulle gå med den, glad och med fuktiga ögon av nostalgi och tillgivenhet.

Jakobsberg, 24 juni 2018.


3 comentarios: